ROSA_LILLA BDF liggende.png

25. - 28. AUGUST 2022

TRE SPØRSMÅL TIL BALSAM KARAM

Aktuell med
FÖRLUSTENS RUMTID
Bergen Dramatikkfestival

27. aug 2022, kl 11:30

BALSAM KARAM Foto Carla Orrego Veliz.tiff

Foto: Carla Orrego Veliz

Hva dro i gang denne teksten?
Att skriva för scen har alltid tett sig som svårt och avlägset för mig. Mycket av det som jag förknippat med dramatik (dialoger, karaktärsbygge och ett mer tydligt narrativ) har saknats i mitt eget författarskap, som snarare domineras av utebliven dialog, ett fragmentariskt narrativ och ett kollektiv där karaktärerna ibland inte kan urskiljas. Det var därför lika delar roligt som skrämmande när Saga Gärde och Amfi frågade om jag ville skriva dramatik av något slag. Det var till en början tänkt att vara en monolog, men blev till slut det drama som är Förlustens rumtid. Det jag tycker om med Förlustens rumtid är att det är ett rätt konventionellt drama, samtidigt som det rymmer tydliga drag från mitt övriga författarskap: uppbruten tid, en inre dialog och ett tydligt utrymme för förtvivlan, sorg och politik.

Hva er forskjellen på denne teksten på papiret og i scenerommet?
Skillnaderna är små och har främst att göra med utsagorna och hur de landat i skådespelarna. Det var väldigt viktigt för mig att skådespelarna upplevde att de kunde göra berättelsen och karaktärerna till sina, varpå jag uppmuntrade dem att ta bort eller lägga till ord där det kändes som att det behövdes. I slutändan var det inte särskilt mycket som lades till eller togs bort.

Hvilke tradisjoner, konvensjoner eller inspirasjoner påvirkes du av eller går du i forhandling med i arbeidet ditt?
En stor inspirationskälla till mycket av mitt skrivande är filmmediet och hur det förmår lösa olika berättartekniska ”problem” eller klurigheter som skrivandet har svårt för. Skrivandet är begränsat på så sätt att det i läsakten är linjärt – det är exempelvis inte särskilt fruktbart att hoppa över den här meningen för att snabbare komma till nästa, eftersom läsaren då riskerar att tappa resonemanget och därmed också förståelsen. Av samma anledning har skrivandet också svårt för att visa upp sådant som två parallella tider, eller att redogöra för mummel, yrsel eller tystnad. När jag skulle skriva Förlustens rumtid tänkte jag därför mycket på filmens förtjänster och inte så mycket på vilka traditioner eller konventioner jag gick i förhandling med – framförallt ville jag att dramat skulle vara sårbart och utmanande, visa upp två separata tider samt visa att det förflutna och nuet i varje stund är djupt sammanlänkade.