Om festivalen

Det är en koncentration på text som vill något annat, på dramat som litteratur, som politiskt verktyg, som prov på en lust till teatern kommande från en debutant eller en erfaren konstnär. Teater som experiment och utforskande verkstad. Så ska det vara när man ger ny text!

… vill man ha mer avantgarde och experiment – dra till Bergen.

- Svante Aulis Löwenborg, Norsk Shakespearetidsskrift

 

Årets program vitnet om en festival som er bevisst hvor privilegert det norske samfunnet er i en global sammenheng, og som aktivt vil invitere inn minoritetsperspektiver og skeive blikk på språk, scenekunst og oss selv.

(…) Bergen Dramatikkfestival hadde plass både til estetisk tomhet, politiske posisjoner, samtidsdramatikk som den mest evneveike kan forstå og scenekunst som undersøkte og utfordret norske selvbilder. Ingen av delene er enkle øvelser. Men det var inspirerende å oppleve hvordan festivalen fordomsfritt henter alle disse logikkene inn under samme tak, uten angst for å være verken for politisk eller for estetisk.

- Hild Borchgrevink, Scenekunst.no

 

Bergen Dramatikkfestival strækker sig gerne langt for at eksperimentere.

– Susanne Christensen, Vagant

​

Om FIRE KVINNER OG ET GEVÆR av Wencke Mühleisen

Man kan ikke være sky og tilbageholdende med en tekst som Mühleisens, og den opgave klarer skuespillerne Josephine Kylen Collins, Hildur Kristinsdottir, Kristine Utne Stiberg og Maria Bock fint. De overgår hinanden i vulgaritet når de fyrer stykkets fire sammenflettede monologer af. Teksten selv påkalder spillestilen, den er juicy og hårdtslående. (…) En stærk tekst, stærkt spillet.

– Susanne Christensen, Vagant

​

Om LOTUS LOVE av Mona Huang

I Lotus Love hersker en fandenivoldsk vorspielstemning. Specielt Kitagawa Aam leverer en punket og energisk præstation. Samtalen de to kvinder imellem handler om præferencer, hvem foretrækker man at date? Er mænd tiltrukket af dem på grund af deres personlighed, eller har de yellow fever? Har fyrene »fetish på en race«? Asian er som bekendt en pornokategori ligesom flere andre etniciteter (og cowgirls iøvrigt, se senere). Et højdepunkt er når de to begynder at snakke en slags asiatisk vrøvlesprog og bukker og bukker mere og mere underdanigt mod hinanden. Viljen til at rive ting ned gennem parodi, ironisk overdrivelse og rebelsk humor får mig næsten til at fælde en lykketåre.

– Susanne Christensen, Vagant

​

Om MISTEKUNST av Marius Kolbenstvedt og Abyss

Mistekunst är en av festivalens verkliga höjdpunkter som många fler borde ges tillfälle att se. 

(...) Kolbenstvedts långa engagemang för Palestina är kanske hans utväg för att förstå världen, mitt i all beskrivning av komplicerade personliga relationer, med faderns sjukdom och död och de ångestladdade kärlekshistorierna (...) Här är det ingen appropriering av en annan kultur, istället ett sökande efter en mening. Med sig på scenen har han fyra kontrabasister, de formar tillsammans kvintetten ABYSS. Anas Salameh skapar med kol ett bildverk i fem delar längst bak på scenen under monologen, bestående av förvridna kroppar. Det blir som en altartavla över palestiniernas liv och historia. Föreställningen är rytmisk, med en mässande stämma hos Kolbenstvedt och rikligt med musikaliska pauser.

​

Dikten «Det spiller ingen rolle lengre at ingen elsker oss» av Samer Abu Hawwash, till solobas av Håkon Thelin blir ett fantastiskt avslut medan Anas Salameh gör sina kolteckningar. Kolbenstvedt tar över kritan, fyller i konturer och lägger skuggor, Salameh läser först dikten på arabiska, sedan står Kolbenstvedt riktad mot det färdiga konstverket i fonden och läser den norska översättningen. Det blir till ett monument över en viktig del av historien i en konflikt som aldrig tycks få någon lösning.

- Svante Aulis Löwenborg, Norsk Shakespearetidsskrift

 

I Kolbenstvedts tour de force bruger han en spoken word-form som kunne passe til en afslappet jazzkoncert, men hans monologer får håret til at rejse sig på mit hoved. 

(…) Det er rå beretninger om kaotiske episoder som udfolder sig. Et nøgleord kan være politisk depression, et begreb som kritiserer måden hvorpå dagens psykoterapi vil forklare alt ud fra en isoleret forståelse af individet og kemisk ubalance i hjernen. Men depression kan også have med fællesskaber at gøre, med indlevelse og medfølelse.

– Susanne Christensen, Vagant

​

Om ROMANTISK WESTERN av Dionysion Corp. 

Det är det mänskliga och sköra som till slut är det mest fantastiska med cowgirl-tjejernas arbete. Slutscenen där en av dansarna begravs, där de andra tre strippar liket nästan naket är höjdpunkten. Alla kostymer har gått i arv och de strider om dem, tar på sig plagg efter plagg tills de rör sig som enorma klädbollar på scenen. Den är minnesvärd för att den med girigheten och begäret efter mer samtidigt gestaltar en utsatthet. Detta är performanceteater som leder rätt in i det meningslösa och tillbaka igen, vilket syftar till att skapa ny mening. Mycket spännande.

– Svante Aulis Löwenborg, Norsk Shakespearetidsskrift​

 

Dionysian Corporation skal have applaus for at bryde med den emotionelle realismetrend som er så elsket i Norges land. Romantisk Western viser at der findes vilje til vild imaginationskraft i dette team.

– Susanne Christensen, Vagant

 

Om UTENOM av Peter Schmidt Hagerup

Schmidt Hagerups text är en frisk debut av en ung romanförfattare som skrivit sin första dramatiska text, med en sällsynt talang för språknivåer och känsla för hur den dramatiska situationen kan överraska – även en luttrad teaterbesökare. Skådespelarna Stine Robin Eskildsen och Kristian Berg Jåtten är också helt utanom det vanliga.(...)

Parets mentala hjälplöshet leder till passivitet, de talar om sitt gemensamma öde medan de börjat se varandra som ting. Hatet skildras fullt av erotiskt begär och ett slutligt erkännande av ett beroende. Det är en ganska rå och krass analys av kärlekens mekanismer. Den fina regin av Farzin Fatih blottlägger detta.

– Svante Aulis Löwenborg, Norsk Shakespearetidsskrift

 

Om URO OVER OPPHAV av Cecilie Løveid

I Cecilie Løveids fall med texten Uro over opphav fungerar det mycket bra. Skådespelerskan Marianne Nielsen har publiken helt i sitt grepp där hon vandrar runt i ett väl dekorerat, bildat och äkta borgerligt hem. Ett steg i Løveids mer personliga process om utforskningen av hennes egen familj och släkt – och en underbar text!

– Svante Aulis Löwenborg, Norsk Shakespearetidsskrift